sagaarvidsson

Ledig dag idag. Började med att sova länge (välförtjänt), sen lite "Tillbaka till Aidensfield" med min kära mor och sedan massor med stall. Har jobbat båda hästarna, även om mest fokus låg på Emi idag. Han blev jobbad på att stå stilla lös när jag tvättar honom, i gången ute osv. Jätteduktig! Sen blev det fortsatt inridningsarbete på lina under sadel, och dessutom hängde jag på honom och till sist fick han skritta med mig på ryggen. Så otroligt duktig liten häst!!

Casper fick jobba i lina han med, men inte speciellt länge då det himlen öppnade sig. Men nöjd med honom också! Så otroligt glad över mina två pojkar, och extra glad att den lilla äntligen börjar se bra ut i kroppen!!

Ledig imorgon också och då ska jag fortsätta jobbet på lilla Emi.. Så troligt spännande process detta, får se vad det blir av honom!!

Ibland blir jag så otroligt avundsjuk på andra. Varför har jag fått den sammanlagda mängden av 10 personers rastlöshet? Begäret att söka mig bortåt, att hitta nya människor att lära känna, nya äventyr att uppleva, ett nytt land eller en ny stad att bo i? Så otroligt trött på den känslan, och kan inte hjälpa att jag ibland önskar att jag vore en av er andra. Hade detta varit förr i tiden hade ni tillhört dom som valde att stanna hemma i trygga Sverige medan jag hade kastat mig med huvudet före på en båt över till USA. Och sen hade jag garanterat inte nöjt mig med det utan hade utvandrat vidare mot Kanada. Och sen vidare. Uppfunnit flygplanet. Eller nått.

Nu när jag äntligen har ett fast, RIKTIGT, jobb som jag gillar, två egna hästar, en älskad hund, en egen lägenhet... Varför är jag villig att kasta bort allt (utom min hund och mina hästar..) bara för att få flytta någon annanstans? Utan att veta vad jag söker ska tilläggas. För överallt känner jag samma driv. Och varför kan ingen annan känna som jag. I princip ingen förstår vad jag känner eller vad jag menar. Jag har ju allt jag kan önska just nu, varför skulle jag vilja byta bort det?

Ibland får jag panik. Ibland tänker jag att jag borde köpa hus i Hofors, och så är jag helt inställd på det. För det skulle faktiskt vara det mest praktiska att göra. Och det mest ekonomiska. Sen får jag ännu mer panik och tänker på att jag ska leva (förhoppningsvis) ett långt liv. Bosatt i Hofors? Jobba på Statoil resten av livet? Ska jag stå där när jag närmar mig 65 (okej, vet inte vem jag försöker lura. När jag blir gammal finns det inget som heter pension. Så vi säger när jag är 89 istället och döden väntar runt hörnet) och fråga kunder om de kanske vill ha en bulle till kaffet? För bara 3 kronor?
Å herregud. Panik. Papperspåse. Andas. Död. Inombords.

Det finns ju så mycket som jag vill göra, som jag vill se. Och fan vad jag alltid ska upprepa mig, om jag letar genom mina gamla inlägg så är detta garanterat ett konstant återkommande inslag i mitt liv. Att jag inte har någon plan. Att jag inte vet vad jag vill. Att jag har tio miljoners drömmar som aldrig verkar sammanfalla med verkligheten. Att jag är så inåt helvete impulsiv. Att jag alltid får mig själv hundra procent inställd på något bara för att ändra mig totalt 100%-igt igen. Jag måste lida av något. Frågan är väl bara vilken jävla bostavskombination jag har. Kanske har de inte upptäckt den ännu. Den kommer säkert kallas för SAGA-diagnosen längre fram. Vackert. "hon lider av SAGA".. Underbart. Alltid kul att veta att man har bidragit med något i alla fall.

Ibland är det svårt att veta vad som är rätt och vad som är fel. Ibland känner jag dessutom att jag skiter i vilket som är vilket. Och bara gör som jag vill göra. Den här gången tror jag att det är fel, för nu handlar det ju om andras känslor också. Och för en gångs skull är jag inte lika säker som jag alltid har varit, nu är det inte svart på vitt utan någon jävla obekväm gråzon. Ibland är det svårt att veta vem man ska välja att vara lojal mot och vem man ska satsa på. När man vill två saker samtidigt. Jag ska nog helt enkelt satsa på att skita i alltihopa och bara vända ryggen till och gå åt andra hållet. Om jag kan. Och orkar. Men främst om jag kan övertala mig själv till det. jag har ju egentligen aldrig varit den som har speciellt mycket överseende med andras känslor. Egentligen.

Jag har hittat en lösning på mina problem. Tror jag. Ska man vara riktigt klyschig så kör man väl den "to get over a guy get..." ja och så kan ni resten på den meningen. Så det är väl vad jag letar efter nu haha, någon sorts förströelse är vad som krävs för att rädda en annan vänskap som jag är så rädd om just nu.

Hemkommen från stallet typ nyss, imorgon blir det stallet före jobbet istället, så drygt att komma hem i den här tiden. Och inte kunde jag ta med Disa idag heller vilket hon behöver varje dag för att hålla magen nere. Fy fan. Nåja, imorgon får hon följa med iaf.

Såg "the hangover III" igår med Elin, så sjukt bra film! Tror jag vid ett tillfälle skrattade/spottade/fräste mina chips på den stackars grabben bredvid= säkert uppskattat. Han går nog inte på bio utan stänkskydd i första taget igen.