vilken bokstavskombination är jag??
Ibland blir jag så otroligt avundsjuk på andra. Varför har jag fått den sammanlagda mängden av 10 personers rastlöshet? Begäret att söka mig bortåt, att hitta nya människor att lära känna, nya äventyr att uppleva, ett nytt land eller en ny stad att bo i? Så otroligt trött på den känslan, och kan inte hjälpa att jag ibland önskar att jag vore en av er andra. Hade detta varit förr i tiden hade ni tillhört dom som valde att stanna hemma i trygga Sverige medan jag hade kastat mig med huvudet före på en båt över till USA. Och sen hade jag garanterat inte nöjt mig med det utan hade utvandrat vidare mot Kanada. Och sen vidare. Uppfunnit flygplanet. Eller nått.
Nu när jag äntligen har ett fast, RIKTIGT, jobb som jag gillar, två egna hästar, en älskad hund, en egen lägenhet... Varför är jag villig att kasta bort allt (utom min hund och mina hästar..) bara för att få flytta någon annanstans? Utan att veta vad jag söker ska tilläggas. För överallt känner jag samma driv. Och varför kan ingen annan känna som jag. I princip ingen förstår vad jag känner eller vad jag menar. Jag har ju allt jag kan önska just nu, varför skulle jag vilja byta bort det?
Ibland får jag panik. Ibland tänker jag att jag borde köpa hus i Hofors, och så är jag helt inställd på det. För det skulle faktiskt vara det mest praktiska att göra. Och det mest ekonomiska. Sen får jag ännu mer panik och tänker på att jag ska leva (förhoppningsvis) ett långt liv. Bosatt i Hofors? Jobba på Statoil resten av livet? Ska jag stå där när jag närmar mig 65 (okej, vet inte vem jag försöker lura. När jag blir gammal finns det inget som heter pension. Så vi säger när jag är 89 istället och döden väntar runt hörnet) och fråga kunder om de kanske vill ha en bulle till kaffet? För bara 3 kronor?
Å herregud. Panik. Papperspåse. Andas. Död. Inombords.
Det finns ju så mycket som jag vill göra, som jag vill se. Och fan vad jag alltid ska upprepa mig, om jag letar genom mina gamla inlägg så är detta garanterat ett konstant återkommande inslag i mitt liv. Att jag inte har någon plan. Att jag inte vet vad jag vill. Att jag har tio miljoners drömmar som aldrig verkar sammanfalla med verkligheten. Att jag är så inåt helvete impulsiv. Att jag alltid får mig själv hundra procent inställd på något bara för att ändra mig totalt 100%-igt igen. Jag måste lida av något. Frågan är väl bara vilken jävla bostavskombination jag har. Kanske har de inte upptäckt den ännu. Den kommer säkert kallas för SAGA-diagnosen längre fram. Vackert. "hon lider av SAGA".. Underbart. Alltid kul att veta att man har bidragit med något i alla fall.
Nu när jag äntligen har ett fast, RIKTIGT, jobb som jag gillar, två egna hästar, en älskad hund, en egen lägenhet... Varför är jag villig att kasta bort allt (utom min hund och mina hästar..) bara för att få flytta någon annanstans? Utan att veta vad jag söker ska tilläggas. För överallt känner jag samma driv. Och varför kan ingen annan känna som jag. I princip ingen förstår vad jag känner eller vad jag menar. Jag har ju allt jag kan önska just nu, varför skulle jag vilja byta bort det?
Ibland får jag panik. Ibland tänker jag att jag borde köpa hus i Hofors, och så är jag helt inställd på det. För det skulle faktiskt vara det mest praktiska att göra. Och det mest ekonomiska. Sen får jag ännu mer panik och tänker på att jag ska leva (förhoppningsvis) ett långt liv. Bosatt i Hofors? Jobba på Statoil resten av livet? Ska jag stå där när jag närmar mig 65 (okej, vet inte vem jag försöker lura. När jag blir gammal finns det inget som heter pension. Så vi säger när jag är 89 istället och döden väntar runt hörnet) och fråga kunder om de kanske vill ha en bulle till kaffet? För bara 3 kronor?
Å herregud. Panik. Papperspåse. Andas. Död. Inombords.
Det finns ju så mycket som jag vill göra, som jag vill se. Och fan vad jag alltid ska upprepa mig, om jag letar genom mina gamla inlägg så är detta garanterat ett konstant återkommande inslag i mitt liv. Att jag inte har någon plan. Att jag inte vet vad jag vill. Att jag har tio miljoners drömmar som aldrig verkar sammanfalla med verkligheten. Att jag är så inåt helvete impulsiv. Att jag alltid får mig själv hundra procent inställd på något bara för att ändra mig totalt 100%-igt igen. Jag måste lida av något. Frågan är väl bara vilken jävla bostavskombination jag har. Kanske har de inte upptäckt den ännu. Den kommer säkert kallas för SAGA-diagnosen längre fram. Vackert. "hon lider av SAGA".. Underbart. Alltid kul att veta att man har bidragit med något i alla fall.
