sagaarvidsson

Sitter och läser mina blogg-inlägg från januari 2011 och framåt. Fan vad jag saknar det där. Det är ju det jag vill göra. Klart jag minns hur jävla jobbigt det var (fast det där var innan jag gick in i väggen i april, det lär jag ha i åtanke), men jag tror helt ärligt att om saker och ting inte hade spårat som de gjorde, så hade jag fortfarande arbetat på björnnäs. Jag vill ju ha den där känslan som jag hade då, då allt var som bäst i jobbet och allt. Att rida flera hästar om dagarna, att ha ett härligt gäng att arbeta med och den där gemensamma sociala grejen när man är i stallet om kvällarna. Det var det jag saknade som mest i Belgien, när alla gick in till sig efter jobbet och det var det. Att inte sitta och smörja med inackorderingarna som råkat bli ens bästa vänner. Att inte sitta och sancka skit utanför stallet medan de andra röker. Att inte slänga sig i soffan med en filt, en bra film och en bra polare efter att ha arbetat halvt ihjäl sig i regnoväder, snöstorm eller överdriven värme. Det saknar jag. Tror att det är därför jag har svårt att släppa hästvärlden, och att det är därför jag saknar Björnnäs. Vilket jag gör något grymt., Vilket är jättekonstigt på ett sätt, men det var trots allt mitt hem i 4 år och det var där jag kunde utvecklas till att vara mig. Jag saknar hästarna. Att jobba med något som jag vet att jag kan. Att umgås och jobba med folk som vill åt samma håll och nå samma mål. Att utvecklas. Att träna. Att må bra, även om vissa dagar fick en att må dåligt, även om vissa människor gjorde livet surt för en. Så saknar jag Mariefred.