I will love until my heart it breaks
-Dag 110-
Sådär, nu har jag äntligen satt mig framför datorn igen, yiha. Farmor och farfar var ju här idag :D Spenderade dagen i Strängnäs och åt god mat, i Stallarholmen och kollade på ett travstall och ett slott för att sedan avsluta den i Mariefred. Jag fick massis av god mat som ligger i frysen, två stooora chokladmaränger som ligger här på bodet och ebr om att bli uppätna, och lite filmer och tidningar. Härligt värre.
Imorgon blir det jobb ensam igen, hårt. Men förhoppningsvis lite enklare än förra helgen, som man knappt återhämtat sig från ännu. Min kropp är sliten och trött, men sådant är livet. Det finns inget utrymme för klagan eller att tycka synd om sig själv, det här är det liv jag valt och det beslutet får jag stå bakom. Jag visste att det skule bli hårt till vintern, så
Suck it up
Men jag letar ju som bekant efter ett utomlandsjobb till nästa höst om jag inte kommer in på hippologen i augusti. Först ska jag ju såklart flytta hem till Sandviken igen och bo med Moni (:D) men efter sommaren är det dags att ta tag i livet igen om inte det blir skola då. Jag skulle vilja spendera några månader i Spanien eller Italien, eller varför inte Tyskland, och lära mig rida. På riktigt alltså, verkligen rida. Skulle vilja komma till någon gård där det finns passion för ridning, där det inte enbart handlar om pengar eller att vinna tävlingar, utan där man värdesätter hästen och där balans och känsla är det viktigaste i ridningen. Det skulle jag verkligen vilja uppleva och lära mig. Hur man följer med hästen, och samarbetar med den och inte enbart styr den. Jag vill ha tillbaka gamla Saga lite grann, hon som inte enbart tänkte på hur det ser ut, utan hon som engagerade sig mer i hästens historia, hur den tänker och känner. Lite så som jag var innan jag började jobba.
- And I will love until there's nothing more to live for
Lite så känns det. Föräven om jag såklart fortfarande tänker i mina gamla banor, har jag kommit in i det här "proffs"tänket, en ny häst är bara en annan häst, vilket stör mig något hemskt. Man reagerar knappt när det åker någon häst som det är i dagsläget, för man har blivit så himla van med inkommande och gående hästar. Trist. Men samtidigt känns det som en försvarsmekanism, för att inte fästa sig för mycket vid någon häst. menmen
Sådär, nu har jag äntligen satt mig framför datorn igen, yiha. Farmor och farfar var ju här idag :D Spenderade dagen i Strängnäs och åt god mat, i Stallarholmen och kollade på ett travstall och ett slott för att sedan avsluta den i Mariefred. Jag fick massis av god mat som ligger i frysen, två stooora chokladmaränger som ligger här på bodet och ebr om att bli uppätna, och lite filmer och tidningar. Härligt värre.
Imorgon blir det jobb ensam igen, hårt. Men förhoppningsvis lite enklare än förra helgen, som man knappt återhämtat sig från ännu. Min kropp är sliten och trött, men sådant är livet. Det finns inget utrymme för klagan eller att tycka synd om sig själv, det här är det liv jag valt och det beslutet får jag stå bakom. Jag visste att det skule bli hårt till vintern, så
Suck it up
Men jag letar ju som bekant efter ett utomlandsjobb till nästa höst om jag inte kommer in på hippologen i augusti. Först ska jag ju såklart flytta hem till Sandviken igen och bo med Moni (:D) men efter sommaren är det dags att ta tag i livet igen om inte det blir skola då. Jag skulle vilja spendera några månader i Spanien eller Italien, eller varför inte Tyskland, och lära mig rida. På riktigt alltså, verkligen rida. Skulle vilja komma till någon gård där det finns passion för ridning, där det inte enbart handlar om pengar eller att vinna tävlingar, utan där man värdesätter hästen och där balans och känsla är det viktigaste i ridningen. Det skulle jag verkligen vilja uppleva och lära mig. Hur man följer med hästen, och samarbetar med den och inte enbart styr den. Jag vill ha tillbaka gamla Saga lite grann, hon som inte enbart tänkte på hur det ser ut, utan hon som engagerade sig mer i hästens historia, hur den tänker och känner. Lite så som jag var innan jag började jobba.
- And I will love until there's nothing more to live for
Lite så känns det. Föräven om jag såklart fortfarande tänker i mina gamla banor, har jag kommit in i det här "proffs"tänket, en ny häst är bara en annan häst, vilket stör mig något hemskt. Man reagerar knappt när det åker någon häst som det är i dagsläget, för man har blivit så himla van med inkommande och gående hästar. Trist. Men samtidigt känns det som en försvarsmekanism, för att inte fästa sig för mycket vid någon häst. menmen
